Lördag 02-05-2026

Det är lördag idag och jag har verkligen inga stora planer. Jag är 29 åring vanlig tjej  som bor i Göteborg.

Och en sak till jag har faktiskt börjat uppskatta det här med att blogga mer än jag trodde. För mig handlar det inte bara om att skriva, utan om att få ner mina tankar. Ibland är det som att man inte ens själv förstår vad man känner förrän man skriver ner det.

Det blir som ett sätt att rensa huvudet lite, få perspektiv, och bara vara ärlig mot sig själv.

Vädret idag hörnni 16 grader  är så fint idag också, så det känns verkligen som en sån dag där man bara tar allt som det kommer. Jag ska börja med att duscha, fixa och trixa lite här hemma, plocka undan.

Senare ska jag ut på en promenad. Inte för att jag “måste”, utan för att jag vill. Bara gå, tänka, kanske meditera … eller bara vara i mina egna tankar. 

grejen är… jag har märkt en sak med mig själv. Jag har mycket lättare att typ “meditera” när jag går. När jag är ute och rör på mig, då börjar jag verkligen känna in mig själv på ett annat sätt. Mina tankar, mina känslor, allt kommer fram mycket tydligare.

Det är som att jag kommer närmare mitt inre jag då.

Vissa gillar ju att sitta i ett helt tyst rum och meditera, och jag fattar det också. Men för mig funkar det nästan bättre när jag går. När kroppen rör sig så hänger tankarna liksom med, och allt känns mer naturligt.

alltså… den rosa mjölken 😭 jag måste ändå säga det haha. Vad är det som händer?? Den är slut exakt överallt. Jag vill bara testa den, är det för mycket begärt eller 😅 Blir typ ännu mer sugen bara för att den inte finns. Classic.

Men okej, något jag verkligen har tänkt på mycket på senaste…Det här med att våga säga NEJ.

Och att våga ta plats.För om jag ska vara helt ärlig jag är en sån person som tar plats.

Jag pratar, jag säger vad jag tycker, jag ställer frågor… ibland kanske till och med frågor som folk inte riktigt fattar eller typ blir lite “va?” av.

 Och jag vet om det. Men jag har också börjat inse att det är en del av mig.

Och jag vill inte trycka ner det bara för att passa in mer. Samtidigt… betyder inte det att allt är lätt. 

För även jag kan tycka att det är svårt att säga nej ibland. Speciellt när man inte vill göra någon besviken, eller när det känns enklare att bara säga ja och köra på.

Men varje gång man gör det, lite emot sig själv… det känns ju. I kroppen.Och jag tror det är där allt börjar egentligen att lyssna på den känslan.

 Jag tycker det är så intressant hur olika vi är.  Vissa tar plats helt naturligt, andra gör det inte alls. Vissa säger nej direkt, andra går runt och tänker på det i flera dagar. 

Och jag undrar verkligen… vad beror det på?  Är det hur man är som person?  Eller är det saker man varit med om som format en?

 För jag tror att många som är mer tysta egentligen har mycket att säga.

 Men något stoppar dem.  Och det är lite synd, för deras röst är lika viktig.

 Och för oss som tar plats  ibland kanske vi också behöver bli bättre på att känna in rummet, men utan att tappa oss själva. 

Jag tror det handlar om balans. Och om utveckling.

Ha en trevlig helg.